Äntligen kan jag börja se slutet. Mitt projektarbete (PA) har från start känts som ett evighetsprojekt och jag har svurit, haft ångest över och skjutit upp det. Jag har hela processen igenom förträngt PA:t för att stressen och pressen på att prestera har varit för stor för mig att hantera. Visst, jag har skrivit lite grann på det ibland, men jag har försökt att undvika det så gott jag kunnat och de gånger jag ska skriva handlar det om att jag tvingar mig själv att sätta mig ner och göra det som måste göras. Har det sen dykt upp något roligare (vilket är precis ALLT) har jag struntat i PA:t och valt det andra mer lockande alternativet. Det andra alternativet har flera gånger varit att jag satt på Internet och surfat istället, men det har även varit saker som att städa skafferiet och kylskåpet, dammsuga, ja allt som annars känns som det tråkigaste alternativet. Så det bästa att göra för mig har varit att stänga in mig i finrummet med datorn och sitta avskärmad och ensam för att kunna koncentrera mig och göra det jag ska. Men nu, äntligen efter mer än ett halvår av väldigt jobbig ångest kan jag se att slutet närmar sig. Första utskicket ska vara klart vecka 9, och visst jag har fortfarande en lång väg att gå, men jag har ändå skrivit ca 10 sidor ren fakta nu och det känns jävligt bra! Samtidigt finns ångesten där, att inte hinna klart, att inte få ett bra betyg, att inte kunna komma in på vilken linje jag vill sen, att inte kunna bli vad jag vill. Som ni förstår är PA:t sammankopplat med min framtidsoro. Jag ska passa på att tacka mina närmsta vänner som har stöttat mig och hjälpt mig när jag freakat ur. Utan er, Lizette och Maria skulle jag nog fallit under pressen och ha bosatt mig i en hydda i skogen avskärmad från civilisationen! Så, tack för att ni finns och för att ni står ut med mig när jag är som jobbigast! <3 Sen är även min familj guld värd, då de finns där, tillåter mig att avskärma mig när jag måste men tvingar fram mig när jag behöver vila. Sen retas de och är jobbiga ibland, men det är så det ska vara. Det är så skönt att veta att om det blir jobbigt så har jag gott om folk som bryr sig om mig och kan hjälpa mig. Tack för att ni alla finns!
Ursäkta det klyschiga inlägget, men ibland tycker jag att man ska belysa betydelsen ens nära och kära har. <3
Ha det gött!
