Hej igen

Oj då... jag har visst inte skrivit här på länge, men som den gamla klyschan lyder; ibland kommer livet emellan.
Jag har haft bra dagar och dåliga dagar, min lillasyster fick en inflammation i blodkärlen, så det var ganska jobbigt och oroligt i några veckor med provtagningar och sjukhusbesök.
Jag har ett projektarbete som jag ligger efter så in i helvete med, ett nationellt prov i svenska efter lovet, psykologi-prov och mycket mera.
Jag har i alla fall lov nu i en vecka och det ska ägnas åt mitt PA. Nu i helgen har jag också varit produktiv och rensat min garderob och bokhylla. Jag har städat mitt rum nu i två dagar, med kläd- och bokhögar och annan skit. Jag hittade gamla dockmöbler i mitt nattduksbord som jag monterade ihop till syrrans dockskåp. Så jag har satt ihop 5 stolar, 2 bord, 1 barnstol, 1 gunghäst, 1 vagga, 1 säng, 1 byrå, 1 hylla med skåpsluckor och en ljusstake. Mycket pysslande och det tog ett tag, men roligt var det.
PS. Om teven inte funkar en lördagskväll är det roligt att montera ihop dockmöbler runt klockan tio/elva på kvällen.

På återseende! Ha det gött!

Through good and bad times

Ni får ursäkta att jag inte har skrivit på jätte-länge, men ibland kommer livet emellan. Jag har haft fullt upp.
Det har varit prov, träningar, jobb, PA, inlämningar och en massa annat. Det värsta är i alla fall över, för den här gången, men veckan som kommer, lär inte heller bli någon höjdare. Jag har känt mig nere, belamrad med jobb/läxor och många gånger velat ge upp, men hängt i i alla fall. (Att ge upp ligger inte direkt för mig).
(Mysan ska till veterinären på måndag och dra ut en tand som vägrar släppa. Undrar hur det kommer att gå?)

 En sak som gör att mitt hjärta gråter är att vår älskade Mitzie börjar visa lite symptom på ålder: hon är lite stel vissa dagar. Det skär i mig att se detta för då kommer tankarna om att hon kanske inte har jättemånga år kvar. Hon är trots allt 8 i år. Visst  det är inte jättegammalt, men jag förstår inte hur vi ska klara oss utan henne. Den dagen Mitzie går bort kommer att vara en sorgens dag,och jag kommer aldrig att glömma den hunden. Förhoppningsvis är det dock långt kvar dit och energi och glädje det har hon! Hon är den finaste och snällaste hund man kan tänka sig och jag älskar både henne och Mysan av hela mitt hjärta!  

Just nu är det lite jobbigt, eftersom att Sigrid fick diagnosen Henoch Schönleins Purpura för någon månad sedan. Det är en inflammation i blodkärlen, vilken gjorde att Sigrid fick ont i lederna och hade feber och var allmänt hängig. Hon går på Ipren varje dag, då det ska gå över av sig självt, men hon ska inte behöva ha ont i lederna i alla fall. Det jobbiga nu är att det inte verkar vilja släppa. Hon har fortfarande ont i lederna, trots medicinen och då kanske hon behöver kortison istället. Hon var också och tog nya prover i förra veckan och vi fick reda på svaren i fredags; hon har förhöjda njurvärden. Det är något som känns väldigt tungt, Henoch Blabla gick i de flesta fall över av sig självt, men det kunde utvecklas till att bli kroniskt och sätta sig på njurarna om jag har förstått saken rätt, så nu ska Sigrid tillbaka till sjukhuset på torsdag för ännu fler tester.