Nu har jag haft det ganska skönt och trevligt et par dagar, jag har varit på en roadtrip som förvandlades till en Ullaredsemester med bästa Lizette, jag har ridit, tränat fotboll, gosat med familjen, lekt med hundarna och kelat med dem och med katten mm,mm. Men igår kom det ett bakslag och ett ganska rejält sådant. När jag var ute och gick med hundarna i skogen vill Mitzie plötsligt inte komma när jag ropar, utan hon står och tittar på mig och viftar på svansen. Jag envisas och då tar hon ett par stapplande steg innan hon stannar igen. Det syns på henne att hon försöker förmedla att hon gärna skulle komma om hon inte hade haft så ont. Jag börjar gå emot henne, men hon möter mig då utan större problem - men att hon har ont syns tydligt. När vi kommit ett par meter utanför skogen och kommit ut på plant gräs ser jag hur Mitzies bakben viker sig under henne och jag som redan var orolig innan blir jätteskraj. Jag är övertygad om att jag kommer behöva bära henne hem och sen åka till veterinären, men efter det ögonblicket så börjar hon gå i princip normalt igen, så jag tar med mig dem hem och ger henne av hennes medicin - smärtstillande - just för hennes problem med lederna. Hon har varit lite slö och inte riktigt så pigg som hon brukar, men annars har det inte hänt nåt liknande idag. Idag har hon varit sitt vanliga pigga, glada, alerta, snabba jag i princip hela dagen.
Jag kan inte med ord beskriva hur mycket du betyder för mig och ett simpelt "Jag älskar dig" känns knappt tillräckligt när du betyder så oerhört, enormt mycket, men jag vet inga ord som skulle passa bättre heller..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar